Hur djupt ska man borra för vatten

Å andra sidan kan man i grundare, grävda brunnar i jordlagren erhålla lägre halter av "geologiska föroreningar" såsom metaller, radon, salt etc. Sedimentär berggrund kan till exempel vara sandsten, skiffer och kalksten. Grundvatten förekommer i två huvudtyper av berggrund: urberg och sedimentärt berg. Vattentillgången i dessa bergarter är ofta större än i urberget.

Foderrören bör drivas ner minst 2 meter i fast berg för att man ska kunna försäkra sig om att de ytligast liggande sprickorna i berget passeras, därefter gjuts foderrören fast i berget med hjälp av cement. Det innebär att ca 15 procent av landets befolkning har egen brunn.

Borra brunn fritidshus

Sveriges urberg utgörs av bland annat graniter och gnejser. Vid odexmetoden drivs foderrören ner samtidigt som borrning sker. Allt grundvatten har en gång varit regnvatten som trängt ner i marken. Man kan dock inte borra en brunn hur djupt som helst, med ökat djup ökar även risken för saltvatten. Många som flyttar ut på landet förutsätter att de skall få vatten ur kranen precis som i stan. Vid små jorddjup är det extra viktigt att borra ner foderrören djupt i berg eftersom risken för förorening i allmänhet ökar med minskat jorddjup.

Morän, som är den vanligaste jordarten i Sverige, har skiftande porutrymme vilket medför att vattentillgången varierar. Metoden är en kombination av rotation och slag. När man anlägger en bergborrad brunn utför man borrningen i två steg:. Den vanligaste metoden vid denna borrning kallas odexmetoden. Generellt kan sägas att djupare liggande berg- grundvatten har ett bättre skydd mot föroreningar från jordbruk, avlopp etc.

Grundvatten i jordlagren finns i porutrymmet under grundvattennivån. Det är detta borrhål som utgör brunnen. Saltvattenrisken varierar mycket i landet, men den är större i kustnära och lågt liggande områden. Gjutningen görs för att täta mellan foderröret och berget. Vattentillgången styrs således av hur sprickrikt berget är. Vattnet förekommer i större eller mindre sprickor i urberget.

Detta gäller främst i sandsten med hög porositet som är en av landets mest vattenförande bergartstyper. I en bergborrad brunn utnyttjas berggrunden som vattenmagasin. I finkorniga jordarter som silt och lera är den tillgängliga vattenmängden för liten. Generellt kan man säga att om jordarten är grov, det vill säga består av sand och grus, kan stora vattenmängder utvinnas.

Valet av brunnskonstruktion bestäms dels av de geologiska förutsättningarna, dels av vilka kvantitets- och kvalitetskrav som föreligger. Detta beror främst på att djupare grundvatten har haft en längre uppehållstid i marken och på så vis hunnit neutralisera sur nederbörd och andra eventuella föroreningar. Idag har över en miljon människor i Sverige enskild vattenförsörjning.

Steg 2 är borrning genom berggrunden tills erforderlig mängd vatten erhållits.

Hur långt ned har man borrat i jorden?

Men trots att den enskilda vattenförsörjningen är så pass utbredd är kunskapen om brunnar och deras utförande relativt liten. Grundvattnets kvalitet skiljer sig ofta mellan berggrunden och jordlagren. Nedan beskrivs de vanligaste brunnstyperna som förekommer idag. Normbrunn föreskriver därför att minsta antal meter foderrör från markytan räknat är 6 meter.

Steg 1 innebär borrning genom jordlagren ner till fast berg. Sanningen är dock att brunnens placering och utformning till stor del styr den mängd vatten man får och vilken kvalitet vattnet har. Vattnet har rört sig i marken från högre till lägre nivå för att slutligen rinna ut i bäckar, sjöar eller hav. Avgörande för vattnets rörelser i marken är jordlagren och berggrundens porutrymme och sprickighet.

Tätningen förhindrar att ytligt liggande grundvatten samt jord och bergmaterial tränger in i borrhålet. I de flesta fall används sänkhammarutrustning som drivs av tryckluft.